Provkapitel prolog

NUTID: PROLOG

ATT SKAPA EN FRAMTID

”Det är som tiden har tagit alla mustiga och klara färger och blandat ihop dem till grått” säger Indira och sätter tillbaka vattenkokaren på sin plats.

”Det är modernt” säger hennes ena gäst från grannhuset i öster och doppar sin tepåse i en mugg.
”Det är fult” säger hennes andra gäst, från grannhuset mot norr.
”Det är en direkt följd av de inneboende egenskaperna i alla civilisationer” konstaterar lägenhetsinne-

havaren. ”De föds, de lever, de dör. Som vi alla.”
”Du låter deprimerad. Inte likt dig” säger Dragans mamma, kvinnan från huset i norr. Ingen minns

hennes namn. Ingen kan uttala det så hon blir nöjd. Inte ens Dragan.
Molly från huset i öster nickar medhåll.
Indira ler. ”Inte deprimerad. Realist. Är det inte ett märkligt öde för en civilisation som startade med

renässans, stora tänkare och filosofer, målare och poeter" muttrar Indira och stirrar på utsikten från sitt köksfönster. Ett envetet vårregn strilar mot rutan där ångan från fönsterbrädans vattenkokare lämnar en immig fläck. De tungt grå skyarna utanför fönstret häver ner ettriga droppar som smattrar mot fönstren när vindbyarna ligger på. Fasaden på huset mittemot är grå. Från dess platta tak sticker några antenner upp som döda torra träd. Industribyggnaderna på andra sidan den grå motorvägen har en sjuklig grågrön ton. Det stora hotellet åt andra hållet i vyn är en grå koloss bredvid en grå parkeringsplats. Hotellets enorma skylt lyser röd. Byggnadens glaspartier återspeglar den grå omgivningen.

Molly lägger hakan i handen och studerar Indira, blåser lite på sitt te. ”Håller vår civilisation på att dö, menar du?”

”Ja, är inte det uppenbart? Kris efter kris, arbetslöshet trots allt som finns att göra, fattigdom mitt i överflödet, maktfullkomliga ledare som inte lyssnar på folk. Komplexiteten växer allt snabbare. Allt blir sårbart och måste kontrolleras och övervakas. När det blir mer administration än produktivt arbete kan det bara gå på ett sätt.”

”När du säger det så...” muttrar Dragans mamma. De tystnar en stund. Vana vid varandras sällskap. Dämpade av vädret och nyheternas rapporter om nästa vansinnesdåd med många döda i en stad inte långt bort.

”Det är val nästa år. Det kanske blir ändring” föreslår Molly.
”Nej, det blir det inte” säger Indira bestämt. ”Redan Platon sa att demokratier förfaller till diktaturer.” ”Finns det ingen väg ut? Utom att vänta på att diktaturen också faller?” undrar Molly.
”Välj en ny och hittills oprövad väg” föreslår Indra.
”Äsch” fnyser Dragans mamma. ”Historien upprepar sig alltid.”
”Historien upprepar sig aldrig” säger Indira leende. ”Människor som följer samma inlärda beteenden

upprepar samma misstag och upprepar därigenom historien.” Dragans mamma himlar med ögonen.

Ett par veckor senare sitter kvinnorna i samma kök igen. Vädret är lika grått, men det finns en förhoppning i luften. Det ligger papper på borden och ytterdörren står öppen. Folk rör sig, samtalar, kommer och går.

En äldre man kommer in och sätter sig tungt vid bordet. Han är pensionerad polis och bor i området. ”Vad är det ni har kokat ihop” undrar han. De börjar prata om våld, hopplöshet, droger, uteliggare, pengabrist och politik som inte kommer att ändra på någonting.

Till slut tar Molly ett av papperen och lägger framför honom. ”Vi ska leka en lek. Alla tolv husen i området. Det är väldigt enkelt. Är du med?”

Mannen tittar på papperet.

REGNBÅGSLEKEN
Röd : vaka och hålla ordning
Brandgul : odla mat och blommor
Gul : teknik och reparationer
Grön : samarbete inom varje hus
Blå : kultur och fester
Indigo : information
Lila : samordning och spelledning

”Konstiga färger” muttrar mannen.
”Det blev sju delar så vi valde regnbågen” säger Molly.
”Chakranas färger” inflikar Indira.
Mannen tittar frågande på henne.
”De gamla indiernas syn på kroppens sju största kraftpunkter” försöker hon förklara.
Hans ansiktsuttryck är oföränderligt, ögonen fästa på henne.
”Ok, regnbågen” suckar Indira.
Mannen börjar läsa högt. ”Vaka och hålla ordning?” Han tittar upp på dem. Irriterad. ”Det där ska ni

inte syssla med, det är polisens sak.”
”Vi pratar om mindre saker. Ungarna är ändå ute och ränner nästan dygnet runt. Vi gör deras lek till

uppdrag och en del av gemenskapen. Blir det för våldsamt ska de kalla på hjälp, vilket inkluderar att ringa polisen.”

”Om de nu orkar komma” muttrar Dragans mamma.

”Vill du inte vara med och hjälpa till i röda gruppen?” undrar Molly. ”Vi behöver all kompetens vi kan finna. Om inget annat kan du väl lära upp de andra lite?”

Mannen läser vidare. ”Alla som vill vara med hamnar i den gröna gruppen för huset de bor i. Varje hus sköter sina egna angelägenheter. Gemensamma saker hör till de andra färgerna, och man kan välja den eller de andra grupper man också vill tillhöra. Om grupperna blir för stora kan färgskalan återanvändas inom varje grupp för att skilja på olika aktiviteter. Husen väljer varsin representant som ska fungera som medlare och ingå i ett råd för att diskutera gemensamma frågor för hela bostadsområdet. Lycka till med den” skrockar han sarkastiskt.

”Precis” säger Dragans mamma. ”De som skulle vara bra är smarta nog att tacka nej, medan de som är korkade nog att tacka ja gör det för att de är smickrade och aldrig blir tillfrågade annars.”

Mannen fnyser ett halvkvävt skratt. ”Det låter som vilken politiker som helst” säger han surt.
”Fortsätt läs” säger Molly, lägger en dämpande hand på Dragans mammas arm.
”Representanterna utser minst tre samordnare till den lila gruppen som samordnar alla grupper och för

vår talan utåt. Samordnarna samarbetar direkt med de röda i akuta fall.” Mannen tittar upp på dem, misstänksam. ”Det låter som anarki” säger han.

”Anarkism” rättar Indira.
”Men det är det inte” påpekar Molly. ”Det är en lek.”
”Vi vill inte ha några fler ismer” tillägger Dragans mamma.
Mannen avslutar texten. ”Vi ska leka, lära och leva tillsammans. Medverkande markerar på sin dörr

vilka grupper de tillhör.” Han tittar upp på dem, roat. ”En lek?” Han hummar för sig själv. ”Jag kan ju inte skylla på att jag har något bättre för mig” säger han och reser sig sakta. ”Och om jag ska vara med så kan jag lika gärna jaga på några av de andra gubbarna också” avslutar han och går.

Tre husrepresentanter sitter i ett kök i en sliten lägenhet medan ett envetet höstregn strilar mot rutan. Utsikten ser ut som den alltid har gjort, men fasaden mittemot är delvis blå och det finns flera små växthus på taket.

Indira reser sig och häller varmvatten i tre muggar med tepåsar. ”Det är märkligt hur lätt det ändå gick att få med oss så många.”

”Hörde ni Ninas pojke igår” frågar Molly. ”Han kan inte säga ’husrepresentant’. Han sa ’hustant’. Jag tyckte det lät gulligt.”

”Vi är ju mest kärringar i Gröna rådet ändå, så varför inte” muttrar Dragans mamma. ”Ett gäng haggor, det är vad Dragan säger.”

”Vi lyckades ju tydligen, så han kan kalla oss vad han vill” myser Indira.

Några hundra år senare...