Provkapitel 3 - Ändrade planer

3 ÄNDRADE PLANER

Cassindra stod vid ett av fönstren i sin skrivarstuga och spanade mot solnedgången. Med halvt slutna ögonlock fyllde hon sitt väsen med tacksamhet och förberedde den dagliga ritualen. Tingen därute förvreds och ändrade skepnad av de många små rutorna i olika gul-bruna och roströda toner. Att stirra genom glaset, rätt in i de bländande, dalande strålarna gjorde landskapet utanför suddigt.

Ute på ett av fälten såg hon sitt husbarn Lori sträcka på ryggen och spana, uppenbarligen intresserad av något nere vid Nordvästertull någon kilometer bort.

Under fredliga förhållanden var det en fördel att bo på en gård vid Brandgul sektors yttersta rand, så nära en av murens portar med dess Röda beskyddare, marknad och förströelser. I mer osäkra tider kunde det vara riskfyllt. Indras folk höll alltid ett öga på ringmuren, den tunna skärm som höll utsidingarna där de hörde hemma — på utsidan. Cass kunde se att också Erion tittade mot någonting medan han emellanåt vred på huvudet för att blicka mot Lori istället. Nyfiket tittade hon på barnen, ögonen alltmer spända av att försöka se något genom det färgade glaset.

Till slut såg Cass orsaken till skådespelet. Vad Lori än sett hade hon själv missat. Rännaren som var på väg mot sydost längs den långa raka rännarvägen in till staden var nu synlig även för Cassindras trötta ögon. Hon hade planerat en lugn afton för att läsa in sig på den senaste statistiken inför det kommande Gröna höstmötet där Husens närmare åttahundra haggor samlades för att dryfta sina gemensamma ärenden. Men den Röde ryttaren gjorde henne nyfiken. Efter åtskilliga år som ledare för sitt Hus tog hon inte längre lika allvarligt på sina sysslor. Distraktionen kändes välkommen.

Förutom sitt uppdrag som Indras hagga var hon också Lila-lila, en av de tolv vägvisarna i Hjärtlandet. Den Lila vägen vakade över rikets långsiktiga utveckling för de kommande sju generationerna, men de fick löpande information angående akuta göromål från de Röda som dagligen vakade över hela riket. Vanligtvis höll alltid en av de tolv vägvisarna vakt i tornet eller dess närhet. Sha-an var den som hade uppdraget ikväll, men hon hade bett om avlastning från småbekymmer. Det här var nog inget smått som sådant, men det skulle definitivt vara ett bekymmer om Sha-an hade annat att göra. När den blinkande punkten lyste upp skärmen i sin vrå, slog Cass ifrån larmet och erbjöd sig att ta hand om ärendet.

Teoretiskt sett kunde hon till och med bli kvar här ute, men hon tyckte om farten, fläkten och den känsla av iver som följde på ett antaget uppdrag. Hon började genast förbereda sig för resan in till tornet. Hon ville hinna iväg innan barnen skulle se henne ge sig av i all hast och kunna ana att det hade något med rännaren att göra. Hon förkortade sitt Tack till dess snabbaste form, en lugn bugning, och skyndade sedan ut ur sina rum för att varsko de andra att hon inte skulle äta med dem ikväll.

Meli och Vallion var nere i vestibulen. De stod innanför ytterdörren och väntade på barnen när Cass kom hastande. Hon stannade på det översta trappsteget, tittade ned på dem. ”Jag försvinner ett tag.”

Båda tittade undrande upp på henne men nickade accepterande. Båda var vana vid hennes oregelbundna tider som ofta ändrades på grund av de ledande uppdragen hon hade. ”Vi kommer att låsa alla dörrar så fort alla är inne” sa Meli, Cass dotter och Loris mamma. ”Vi har inkräktare på insidan.”

Vallion, en äldre man som bundit sig till Indras Hus några år tidigare, nickade allvarligt, instämmande. Meli och han var Brandgula och djupt involverade i odling och djurskötsel och de hade sina egna kanaler, lika otillgängliga för Cass som hennes Lila kanaler var för dem.

Cass vände tillbaka mot sina rum. Hastade för att byta till en mer officiell version av sig själv, för tjänstgöring i Lila. En version som kunde ha ett officiellt möte med rännaren som redan var på väg in mot staden på hästryggen. Hon tog en hastig titt på sitt hår i en spegel, ryckte på axlarna och bestämde sig för att det inte behövde någon större uppmärksamhet. Hon skulle inte ut och synas ändå. Hennes resa till tornet skulle vara dold för omvärlden. Hon målade dock omsorgsfullt pannan med tecknen för sin livsväg. De skulle signalera vem hon var samt att hon var i aktiv tjänst till vem hon än kunde råka möta på vägen.

Istället för att ta sig till stallet gick hon till sitt bakersta rum, en klädkammare, där en dold panel bakom lastade klädhängare ledde ned till det gamla spårvägssystemets tunnlar. De fanns redan innan Hjärtlandet bildades många generationer tidigare och spårvägarna hade byggts om och ut under tidens gång för att bli en del av det lilla rikets dolda kommunikationsstruktur. Få hjärtlänningar kände till spåren. Bara de som hade uppdrag som krävde det kunde använda dem. Det fanns bara en person till i hela Huset Indra som hade tillgång till dem. Theolindra, Cassindras ställföreträdande hagga.

Cass tittade in i sin garderob och sedan ned på sina kläder ämnade för hemmabruk. Byxor skulle passa uppdraget, men hon trivdes bäst i kjolar som böljade runt benen. Hon valde en ljust lila klänning med virvlande mönster i färger som speglade hennes livsväg. Över axlarna drog hon en mantel med alla indikationer på det ämbete hon snart skulle utöva.

Bakväggen i garderoben gled åt sidan vid ett tryck av hennes ring. En ring med infattade gröna, indigo och lila stenar, alla kodade för att låta henne passera dörrar gömda och stängda för de flesta i Hjärtlandet.

Cassindra lämnade sina rum och trippade försiktigt nedför en smal spiraltrappa medan hon höll kjoltyg och mantel i ett fast grepp. Vant tog hon sig fram till en liten transportvagn som skulle ta henne längs en lokal matartunnel till en kopplingspunkt på den nordvästra armen av spåren. En större vagn var redan på väg, aktiverad genom att hon använt ringen för att öppna garderobens bakdörr.

Hon lät sig förflyttas med jämnmod. Om detta var lugnet före stormen ville hon vila i okunskapens stillhet lite längre. Hon tänjde ut sin förväntan för att känna den bubbla i kroppen innan sanningen skulle täppa till alla andra möjligheter.

Medan Cass begav sig till Hjärtlandets centrum vände barnen hemåt. Kvällsljuset gav ett dunkelt gulnat lugn åt gården, men det skulle snart falna till djupblått och dölja dem som troligen lyckats ta sig in i riket. Det annalkande mörkret började redan brytas av prickar från ljus och eldar längs murens insida. En natt som denna skulle somliga väktare jaga inbrytingar på insidan medan andra skulle vaka in i utsidans mörker efter tecken på fler attacker. Lori och Erion skyndade sig den sista biten och störtade in genom dörren.

”Där är ni äntligen. Ni är de sista in, förstår ni” sa Meli. ”Vi låser dörrar och grindar i natt och ska hålla utkik. Det har varit ett intrång vid muren.”

”Jag vet!” svarade båda barnen. Lori entusiastiskt, Erion klagande.

Lori började avge en detaljerad rapport, full med egna gissningar för att fylla ut luckorna i historien. Hennes romantiska syn på situationen förvandlade händelsen till en hel myt av förhastade antaganden och uppfunna utvikningar på vägen in till det väntande middagsbordet.

”Jag sa till henne att vi skulle gå hem tidigare” intygade Erion allvarligt för Valli.
”Självklart gjorde du det, vännen” var hans faderligt lugnande svar.
Matstunden denna afton fylldes av anspänning och blev inte alls den trevliga tillställning det brukade vara,

särskilt vid den här tiden på året när det fanns ett överflöd av gårdens egna färskvaror i skafferier och på borden. Även Loris inledande entusiasm förbyttes snart i oro trots att huslingarna visste att Röda väktare skulle vaka över dem. Särskilt Erion var kinkig och undrade om fruktansvärda utsidingar smög omkring i skogen runt dem nu. Hans otrygghet smittade av sig på dem alla, vilket fick Meli att komma ihåg att hennes nära vän Patrick måste tjänstgöra vid Nordvästra för tillfället.

Lori tittade runt på alla de andra i familjegruppen. Mormor Cass och mormor Nanindra saknades. Hennes äldre syster Natalindra var också borta som vanligt, liksom husbrodern Darion. Övriga närvarande, inklusive Anindra och hennes två gäster från Uthamna, åt i tystnad. Borta var det vanliga pratet och skrattet. Hon kunde känna deras förminskade livskraft och undrade vad mormor Cass skulle ha gjort om hon varit här.

”Vad är vi rädda för, egentligen?” frågade hon ingen särskild.
Meli tittade upp på henne och log. ”Ja, vadå?” undrade hon.
Fler ansikten lyftes.
”Bra Lori. Tack för påminnelsen” berömde Vallion.
Tystnaden föll igen medan huslingarna bearbetade sin oro. Efter några minuter hade de färgen tillbaka i sina

ansikten och den vanliga ljudnivån hade återtagits som om inget hänt.
En hård knackning på ytterdörren fick alla att stelna till igen. Ytterligare en knackning ackompanjerades av en

kraftig men dämpad röst.
”Det är Patrick. Släpp in mig!”