Provkapitel 5 - För gamla tiders skull

5 FÖR GAMLA TIDERS SKULL

Även om Cass gjorde sitt bästa för att avsluta sitt uppdrag och vara nere vid tornporten på tio minuter väntade Garam redan på henne.

”Tinas” föreslog han i en ton som inte inbjöd till diskussion. Kvarnbackens Tina drev matstället de hade frekventerat som ungdomar och Indigolärlingar. Det hade kallats Annas på den tiden, men i övrigt hade inte mycket förändrats mer än menyn. Cass var alltid angelägen att besöka deras bod på festivalerna, men hon hade inte varit tillbaka i den lilla källaren under Kvarnbackens stadshus sedan ungdomen. Hon hade inte mod nog att invända mot hans beslut.

De vandrade tysta ett tag, påminda om gamla minnen eller rädda för dem visste hon inte. Garam höll sig på sin kant, undvek ögonkontakt och var svår att avläsa. Hans målmedvetna kliv en smula för långa för henne att hålla jämna steg.

Hon mindes inte att han varit så svår att nå förr. Ändå började hennes kropp reagera på minnena av honom, trots åren som gått och sorgen efter hans hastiga försvinnande för så länge sedan. Cass var nyfiken och tog slutligen mod till sig att fråga vad som hänt.

Han såg fundersam ut och tog en god stund på sig innan han svarade. ”Ändrade mig. Gick till Indigo-indigo. Värvades till Röd-indigo. Passade bra. Har mest varit därute.” Orden kom i staccato, som om det gjorde ont att säga dem. ”Fast jag känner mig mer och mer sliten. Ett tillbakalutat liv i tornet verkar bättre för varje dag” sa han med antydan till ett leende.

Han hade tinat en aning. Hade det varit en sådan chock att se henne? Hon kände att det var något annat på gång men tänkte låta honom ta sin tid. De var ännu främlingar för varandra. Igen.

”Hur har det gått för dig” frågade han och styrde undan från hennes uppmärksamhet.

Hon sneglade försiktigt mot honom. Han lät sig inte luras att komma närmare av hennes korta leenden och hon kände sig alltmer osäker av hans bryska uppträdande. Fjädrarna vilade fortfarande på hans axel, rörde sig i takt med stegen. Hon undrade om han inte hade överdrivit. Barn som lekte satte ibland fjädrar i håret, men hans kyliga anletsdrag, uppmärksamma blick och kraftfulla hållning var på inget sätt barnsliga. Märkligt.

”Jag gick faktiskt tillbaka till Grön när Meli var liten.” Hon knackade på sina markeringar och han lutade sig närmare för att ta in hennes erfarenheter.

”Hm. Breddat dig. Allt utom Indigo-gul. Och invald i Lila. Du har utmärkt dig.”

”Det skulle vara kul att bli fullspektrumindigo” erkände hon, ”men egentligen har jag inte någon sådan önskan. Gul intresserar mig inte.”

”Grön-blå?” avbröt han henne.

”För att ha närmare hem. Jag kunde ha valt Grön-indigo, men jag har alltid gillat festivalerna. Och man kan ordna med dem hemifrån till stora delar.”

Han sneglade mot henne och stal en blick till mot hennes mönster och rörde läpparna i tystnad, Grön-blå-brandgul- lila. De små cirklarna och linjerna ovanför hennes ögon berättade om vad, men inte när eller varför.

”Baden, ja” muttrade han. ”Jag uppehöll mig tyvärr på annan ort.”

Så han mindes alltså. Hon hade börjat tro att han glömt deras passionerade historia. Hon hade det då inte. Hade hållit ständig utkik efter honom i tempelbaden efteråt, tills månader blev år och hon till slut tappat hoppet.

Han tecknade åt henne att fortsätta berätta.

”Efter Melindras avskiljning återgick jag till den ceremoniella delen av livsskapandet. Jag valde ju att bli mor för att få erfarenhet, för att kunna arbeta med andra blivande mödrar. Jag skulle ha känt mig som en bedragare annars.”

Han nickade respektfullt, men pressade på. ”Indigo-röd?”

Hon försökte lägga band på sig för att inte avslöja för mycket. Han var ju ändå Röd-indigo, en försvarare och krigare, väl förtrogen med övervakning, spioneri och att hitta information. ”Min mor led av hjärtesorg och jag var förkrossad” svarade hon. ”Hon fick vård hos de Indigo-röda i templet och jag ville lära mig mer om det när jag såg hur de arbetade.

”Indigo-indigo” gick han vidare med neutral röst.

Hon bestämde sig för att han blivit förskräckligt tråkig. ”Ja. Jag måste precis ha missat dig där” konstaterade hon med mer skärpa i rösten. Hon insåg att hon babblade på, men han bekräftade henne nästan inte alls. Det fick henne ur balans. Höll han på att utreda hennes svagheter och fel? Är det här ett samtal eller ett förhör? Hans systematiska genomgång av hennes vägval i livet — färg efter färg, underfärg efter underfärg — fick henne att luta åt det senare. Att han valts för rännartjänst var högst osannolikt med tanke på hans ålder och graderingar, men uppgiften passade om det här var ett sätt att komma henne nära för utfrågning. Hon vred på huvudet och försökte i all hast granska hans egna markeringar för att se om hon missat någon ledtråd till det som nu hände. Hon hittade inget som föreföll uppenbart. Deras möte kanske verkligen var ett sammanträffande.

”Och sedan” drev han på henne.

”Jag blev inbjuden att tjäna med Indigo-blå, sen föll det sig naturligt att välja Indigo-grön som handledare. Efter några år i akademin blev jag ceremonimästare och hamnade i inigreringskommittén. Med alla Indigo underfärger utom gul blev jag utsedd till Indigo-lila vilket snart ledde till Lila-indigo. Sen tog det två år till att bli invald i Lila rådet.”

”Vad gör du om du blir ovald i Lila? Vill du tillbaka till Indigo?”
Misstanken att hon var målet för en utredning hade ökat för varje fråga och övergick nu i säkerhet. Insikten att

hennes roll som vägvisare kunde vara i fara fick henne att skärpa sig ytterligare. Hon måste visa att hon var klok. Om hennes kolleger i Lila-indigo hade skickat honom för att granska henne stod hela hennes framtid på spel.

Lila rådets roll var att utveckla och implementera de långsiktiga visionerna sju generationer framåt. Det var inte en ledarroll som sådan. Hjärtlandets organisation byggde inte på makt-över som på utsidan. Den byggde istället på att individer skulle ha makt-att och makt-med i samarbete med andra. Samhället var grundat på tanken om de sju färgerna i regnbågen, tillika de sju färgerna i kroppens kraftfält, där den gröna färgen motsvarade hjärtat. Hela samhällets ryggrad var de cirka åttahundra Husen i Grön. Färgerna genomsyrade allt och var även grunden för varje medborgares sju rättigheter och motsvarande skyldigheter.

Vishet skattades högre än något annat, inte frihet som hos utsidingarna. Hjärtlänningarna ansåg att frihet endast kan nås genom sanning, men att sanning och frihet utan klokskap är ett farligt ting. Lila rådet samlade Hjärtlandets visaste, rikets vägvisare in i framtiden, men det fanns inga garantier även om man kommit så långt. En rådsmedlem

kunde bli ovald när som helst om den ansågs missbruka sitt förtroende eller om någon annan ansågs visare. Ingen hade en chans att börja bygga en maktposition. Den som gjorde så skulle bli avsatt direkt.

Hon hade börjat misstänka att hennes tystnad skulle tyda på att hon hade något att dölja, men blev räddad i sista stund. De hade kommit fram till restaurangen och han tog ett steg åt sidan för att ordlöst släppa förbi henne. Som en fånge som visas in i en cell. Skitstövel, tänkte hon.

Tina själv välkomnade dem vid dörren. Hon strålade av glädje att äntligen se Cass som gäst i sin restaurang. ”Vad höll dig borta så länge?” kvittrade hon. ”Var du tvungen att få en Röd att släpa dig hit?” Hennes skratt bubblade och hon daskade till Garam på armen som en förstärkt blinkning. Gesten verkade illa vald med tanke på hans stela sätt men han verkade inte bry sig. ”Jag har ordnat en perfekt hörna för er att minnas i tillsammans” berättade Tina medan hon visade dem till ett bord. ”Jag hoppas att du hittar tillbaka hit oftare nu” sa hon lite tystare till Cass och lade en välmenande hand på hennes arm.

En stund senare, med ett glas vin i sin hand, kunde Cass inte låta bli att återvända till samtalet. För att inte ge honom möjlighet att fortsätta det som verkade vara någon sorts utfrågning, kontrade hon med ett eget anfall. ”Hur i allsin dar lyckas en gammal djupgraderad själ som du hamna i rollen som rännare?”

Han tog upp sitt eget glas, höll det framför ansiktet, vred på det, virvlade vinet, tittade sedan genom det på henne. Tystnaden drogs ut som om han försökte undvika frågan. Hon mindes hur han brukade reta henne på det här sättet och kände hur hon emotionellt började dra sig tillbaka. Han lät henne inte komma tillräckligt nära för dem att mötas.

Han såg att hon började förlora tålamodet med honom. ”Rännaren som hade vakten var den unge som blev manglad. Jag var det sista oskadda vittnet, så uppdraget föll på mig” svarade han lågt.

Hon tittade på honom, inte helt övertygad, så han fortsatte.
”Och jag hade ärende i stan ändå.”
Hon grunnade på det. Om han hade ärende här, varför bjuda ut henne? Det verkade som han hörde hennes

tanke.
”Jag tog chansen att känna mig ung igen” fortsatte han, fast hon tyckte det lät som om han gick allt mer vilse

bland lögner. ”Hjärtlandets vägar är välhållna. Att rida i full fart här är ofarligt. Jag kan inte göra det särskilt ofta längre” tillade han som en eftertanke. Han gav henne ett leende. Uppriktigt den här gången.

Det lät mer som honom, konstaterade Cass. Han hade också börjat använda fler ord. En gång för länge sedan hade han varit en mycket god och nära vän. Hon borde inte misstro honom, bestämde sig för att fria hellre än fälla. ”Du lyckades nästan övertyga mig om att du är på uppdrag att utreda mig” sa hon och testade marken, spanade på honom ur ena ögonvrån för att se hans reaktion.

Han skrattade till. Skrattet fick fjädrarna att vibrera och hon såg på dem igen. Så malplacerade. Men hon kanske var alltför försiktig, läste in för mycket i hans distanserade beteende. Hon längtade efter att vara närmare, men var också rädd för kraften i sina återuppväckta känslor. Hon försökte se honom med nya ögon. Även om fjädrarna var fåfänga bestämde hon sig för att de passade honom. Jag skulle till och med kunna börja gilla dem, tänkte hon.

Han begrundade henne igen. ”Så du har blivit ceremonimästare för Indigo-brandgul. Hedersamt. Det är en ära att vara i ditt sällskap.” Han gjorde en liten sittande bugning som förde honom närmare henne. ”Det är imponeran- de att du klättrat så högt i rang.” Både hans röst och ögon var vänligare nu.

Hans uppriktighet värmde hennes hjärta, och hon tecknade åt honom att han var välkommen att komma närmare. Hon var glad att han värderade hennes position seriöst, men hans användning av ordet hög gjorde henne varse.

”Kära Garam. Har du varit utsides så länge att du glömt att inget är nedan eller ovan i Hjärtlandet?” Hjärtlandets struktur var holarkisk, inte hierarkisk som på utsidan. ”Jo” fortsatte hon, ”även om jag tog mig till Lila, så har jag behållit uppdrag i Indigo. De ville inte låta mig sluta konfirmera de unga, men jag tar bara emot unglingar som har mod nog att själva be mig, utan mellanhand. Det är roligare och den tråkiga uppgiften att polera stackare med svagare hjärtan passar yngre ceremonimästare bättre än mig.”

Han tittade allvarsamt på henne. ”Uppdraget är viktigt. Förminska inte din del i det. Barn på utsidan får inte lära sig lekiska och de blir kärlekande analfabeter som vuxna.”

”På tal om utsidan” fortsatte hon. ”Någon chans att du träffat Bastian på länge?”
”Ja, en hel del emellanåt. Han har klarat sig riktigt bra, även med utsides mått.”
Bastian, deras gamle gode Brandgul-indigo vän, den som fadrat Meli. Cass såg en glimt av sorg i Garams ögon.

Medan han pratade sträckte han på sig och lutade sig bakåt, bort från henne igen.

”Han var väldigt intresserad av marknaderna” drog hon sig till minnes. ”Såg honom inte så mycket efteråt, upptagen i stan som jag var. Hittade en flicka hörde jag, gifte sig därute. Det passar honom.”

”Oh, ja. In i ett större handelshus i Mare. Han kommer sällan hit utom för att övervaka klanens handel vid tullarna.” Garam lade ena armen på stolsryggen bredvid sig och såg sig om som om han började tappa intresset för konversationen. Sedan lutade han sig närmare igen, såg på henne som om han sökte något. Hans bedjande ögon blev snart för mycket för Cass.

”Du vill veta något, eller hur?” sa hon.
”Jo. Nä. Strunt samma.”
”Vad håller dig tillbaka?”
”Risken att sanningen kommer att göra ont.”
”Fråga mig. Jag kanske vet om den gör det.”
Tystnad, och sedan en djup suck. ”Kanske. Någon gång. Inte nu.”
Serveringen avbröt diskussionen och de smakade på rätterna under tystnad innan de med stapplande steg

försökte hitta tillbaka till den tappade tråden. Men ingen av dem vågade nudda vid något olämpligt. Gamla minnen av gamla vänner höll dem kvar så länge maten räckte, men Cass fick känslan av att hon inte var nog åt honom.

Hennes kropp värkte av längtan, men hon var inte säker på att hennes hjärta skulle klara av smärtan av den saknad han påminde henne om. Hon övervägde att fråga honom om de inte kunde ses i baden, men beslöt att universum skulle ordna det så om det var deras öde.

De sa adjö utan löften om att ses igen.